Skip to content

Brazil-Rio de Janeiro 2

26 mars, 2017

”Kill your darlings” fungerar dåligt när jag ska välja bilder från dag två i Rio de Janeiro. Nu skulle vi besöka både Sockertoppen (Pão de Açúcar) och Cristo Redentor, förmodligen två av de mest turistiska och välbesökta platserna i Rio. Sockertoppen är ett 396 meter högt berg och ligger i Guanabarabukten. En linbana i två delar, byggd redan 1912 (!) tar med människor till toppen för att se Rio lite från ovan. Christos Redentor står på berget Corcovado, 710 högt och kan ses från nästan hela staden.

Glada i hågen klev vi rakt ut i hettan från hotellets luftkonditionerade och svala reception. Att gå in i väggen har definitivt fått en ny betydelse för mig efter denna dagen. 36 grader i skuggan+ 98% luftfuktighet på morgonen! Det tog inte många minuter innan klänningen och allt därunder var lagom genomsvettigt. Taxi tillkallades omgående för avfärd till Sockertoppen, och enligt taxichauffören var trafiken ovanligt lugn även denna dag på grund av festivalens efterdyningar. Vi hade läst på nätet att köerna till linbanan upp till Sockertoppen kunde vara monstruösa, men icke sa nicke, några köer att tala om möttes vi inte av. Vi fick åka med redan den första gondolen som kom in till stationen, och första resan upp till första delen (Morro da Urca) på Sockertoppen. Den tog kanske 4-5 minuter och efter hand minuterna tickade iväg kom vi oss längre och längre upp, med en härlig utsikt över Rio som belöning. Nästa gondol tog oss till toppen på kanske lika många minuter, och trots höjden höll sig både mage och höjdskräck förvånansvärt lugna i den gungande vagnen. Tack och lov för det! På en av de senare bilderna kan ni se en ensam person i blå jacka klättra upp för den spikraka väggen till toppen. Hualiga! Vi såg honom aldrig komma upp, men jag hoppas det gick vägen för han/henne, men undrar hur man ens kan komma på tanken att göra en sådan klättring ensam i den hettan?

Jag får be om överseende med bildkvalitén… Flera av bilderna är tagna genom ett skitet fönster i vagnen på linbanan, medan fukten i luften gjorde även bilderna ute ”skitiga”. Hoppas ni orkar titta på de alltför många bilderna. Klicka gärna på dem för att förstora. Over and out – jag önskar alla en god vecka. /Inger

Brazil – Rio de Janeiro

21 mars, 2017

Vi landade i Rio de Janeiro där vi stannade ett par dagar innan resan gick vidare till sommarhuset i Arraial do Cabo. Nu skulle det turistas minsann och tre turistmål stod som självklara på listan; Copacabana, Socertoppen och Cristo Redentor. Efter att ha varit i farten 1,5 dygn tog vi först en liten siesta på vårt hotell Sao Francisco innan vi drog iväg till den mytomspunna stranden Copacabana. På grund av att karnevalen hade pågått – och delvis fortfarande pågick inofficiellt- var trafiken avstängd i centrum och därför ovanligt lugn. Detta informerade receptionisten oss med ett stort vitt leende på läpparna, varefter han tillade med ett ännu större leende att man kunde känna sig ganska säker på att inte bli rånad i de två närmaste kvarteren under dagtid. Sedan skulle man vara försiktig…eeeh?!?

Vi började promenera mot stranden med stort S med receptionistens ord ringande i öronen, men insåg att vi aldrig skulle klara att gå hela vägen i värmen. Vi letade oss i stället fram till tunnelbanan och köpte biljetter och åkte iväg en bra bit bort. Trots att vi bodde i centrum och stranden var i centrum, var ändå var avstånden många stationer från varandra. Stranden  var både lång och vacker med sin vita sand och turkosa vatten, men vi tyckte nog den var lite överreklamerad. Kanske berodde det på att det sades vara på kvällstid, när festerna drog igång, som den levde upp till sitt rykte?

Under denna utfärd kom det två gånger fram totalt främmande personer, och uppmanade mig att gömma min kamera om jag önskade få behålla den. Jag förstod så klart inte vad de sade men fattade på gesterna vad de menade. Kameran hängde dock med både fram och tillbaka, men jag var så diskret jag kunde och också lite nervig. Att bli rånad kan ju inte vara speciellt kul, men man kan ju inte vara i Rio utan att åtminstone ha försökt fota? Hur som helst, allt slutade väl varefter kvällen tillbringades i säkerheten och värmen på hotelltaket. Lite bad och mat  avnjöts där medan solen både hann gå ner och regnet kom. Dag 2 skulle de resterande två turistmålen besökas. Här kommer då några bilder från dag 1 i Rio, fortsättning följer by-on-by, tills dess… ha´det! Inger

 

Brazil – Arraial do Cabo

19 mars, 2017

Gubben och jag själv fick äntligen tummen ur, och hälsade på svägerskan och svågern  som har ett ”litet” sommarhus i sydöstra Brasilien, närmare bestämt i Arraial do Cabo, 18 mil öster om Rio de Janeiro. Undertecknad är inte så berest utanför Norden/Europa så lite nervöst var det att bege sig 10 352 kilometer bort till en annan världsdel, och som det visade sig till och med en annan värld.

Det är nyttigt att resa och se dels hur det ser ut men framförallt hur saker och ting fungerar på andra platser än Svedala på vår blå planet. Att som nordbo landa i en ibland 36-gradig värme (i skuggan) med 96% luftfuktighet får sina följder. Hjärnfunktionen saktar ner (jodå det gick),  håret krullar sig, svetten rinner konstant och matlusten minskar radikalt. Nödvändigheten av att dricka mycket blev snabbt tydligt, och en öl med lite sälta i kunde lätt slinka ner lite då och då, tillsammans med ansenliga mängder vatten. Att bära solhatt och solglasögon, smörja in sig med både myggmedel och solkräm faktor 50 var minst lika nödvändigt. Allt (förutom en öl då och då) var för mig väldigt ovant.

Vi började resan med att tillbringa några dagar i Rio de Janeiro, en mäktig stad med cirka 6.5 miljoner invånare – 12,3 miljoner inkl. förstäder – insprängd mellan bergen i delstaten med samma namn. De dagarna ber jag att få återkomma till. Därefter landade vi Arraial do Cabo, 3 timmars bil/bussfärd från Rio. Hit åker Brasilianarna själva för att svalka sig och njuta av fina badplatser. Några grader lägre temperatur tack vare den mäktiga Atlanten, och milslånga kritvita sandstränder lockar många gäster till platsen. Även stränderna ber jag att få återkomma till. I Arraial do Cabo bor cirka 30.000 personer, och här finns många olika sorters människor och boende. De fattigaste bodde i de berömda kåkstäderna (favelas) medan de bättre bemedlade bodde i hus med olika standard. Gemensamt för de alla var att de bodde tätt intill varandra.

Tempot var långsamt oerhört långsamt för en nordbo där allt ska vara så effektivt som möjligt. Här var det bara att lugna ner sig och ta det lugnt. Riktigt lugnt och Länge! Nyttigt för själen tror jag alldeles bestämt. Trafikregler tycktes vara mer ett förslag på hur ett fordon skulle kunna framföras, än en bestämmelse om hur de måste framföras. Människorna var vänliga, och  99% hade flip-flop på fötterna som tillsammans med ett par short och ett linne var den absolut vanligaste outfiten. Ingen kunde prata engelska eller franska. Inte i butikerna, inte på bussarna eller på restaurangerna. Nu förstår jag hur personer som kommer till ett främmande land utan att kunna göra sig förstådda/förstå något alls känner sig, nämligen totalt utlämnad. Även detta en nyttig erfarenhet! Som ni förstår finns det hur mycket som helst att berätta, men jag sätter punkt här med några bilder på de vanliga människorna på gatorna under dagtid i staden Arraial da Cabo. I morgon måndag återgår allt till det normala igen, vi får se hur det ter sig efter all ledighet. Ha´en fin vecka. / Inger

 

Nyheter från Hagen

26 februari, 2017

I Bästa Bitterna finns ett helt fantastiskt vackert område, som är omhändertaget på bästa sätt av markägaren och hans boskap. Här går korna och betar av marken varje år och lämnar efter sig  mossbeklädda stenblock, gamla lövträd och böljande stenmurar. I direkt anslutning till hagen finns en barrskog där ett och annat träd plockats ner, men inte så många att det stör ögat. Jag är väldigt tacksam att det finns i min närhet och att jag får lov att vistas där. Hagen är så oerhört vacker t.o.m.  så vacker att det gör lite ont i mig.  Här  finns också ett gömsle som är bästa tänkbara med vedkamin och stora fönster. En mängd holkar sitter uppsatta och fågellivet är rikt.

Idag tillbringade jag ett par timmar i detta område. Korp, gäss, hackspett och många andra -för mig okänd -fågelläten hördes och det bubblade av glädje i både kropp av själ. Ett av lätena fick snart sin förklaring när jag fick syn på dem. Denna rara väl fotograferade fågel som jag aldrig ens sett i verkligheten tidigare. Jag är som bekant ingen fågelfotograf, men när en hel flock SIDENSVANSAR slår sig ner i  en enbuske bara någon meter ifrån mig, tittar frågande på mig ”vad gör DU här?” så är jag ju bara tvungen att försöka fånga någon på kortet. Jag förstod snabbt att det var enbären de var ute efter, det verkade finnas en del sådana kvar.  Detta var nog det mest härliga möte jag haft i hagen någonsin hittills. Något teleobjektiv hade jag inte med, så bilderna av fåglarna är samtliga riktigt hårt beskurna. Klicka gärna på bilderna för att förstora! Önskar alla en trevlig vecka. / Inger

Gråväder i BB

17 februari, 2017

Idag var jag på en för mig helt ny plats i Bitterna. Efter mer än 15 år finns det ännu platser att upptäcka, det känns fint. I dagens gråväder blir det en speciell stämning. Lite extra lugnt. Lite extra tyst. I varje fall i B.B. Att ha en ledig fredag, och ströva runt någon timma i hemmakrokarna i trist väder är det mest avkopplande jag kan tänka mig. Den som tror Gråväder är trist väder har fel. När man fotar är det bara ljuvligt. Önskar er en fin helg! / Inger            PS   Klicka på bilderna för att förstora   DS

 

 

Bloggen lever om än knappt

12 februari, 2017
tags:

Tänk att min Blogg lever! Jag trodde den dog i samma ögonblick jag slutade betala för att använda den, men den har tydligen överlevt om än i modifierad form…Textsnittet är ändrat och http://www.ingerpalo.com finns ej mer. Nu är det gamla Anita som är tillbaka…

Vad är väl mer passande då än att lägga in lite bilder från något annat nästan dött, nämligen ödehuset jag besökte idag. Jag var där för två-tre år sedan och blev förvånad över hur fasligt igenväxt det blivit på såpass kort tid, och hur långt förfallet gått. Bitar av taket i ett par rum hade rasat, och det saknades golv i andra rum. Det var med stor försiktighet och lite hjärtklappning jag tryckte mig igenom buskage och granar för att komma nära. När jag tog mod till mig och gick in i huset hade hjärtfrekvensen ökat markant, ”detta är inte jag” tänkte jag…Förra gången jag var här skulle inte ens vilda hästar fått mig att gå in, vad som hände idag förstår jag inte ens själv. Nyfikenheten blev kanske för starkt? Trots att det inte är helt enkelt att forcera växtligheten runt huset verkar folk ha varit här och rotat runt, för mängder med papper som ägaren haft liggande kvar var nu utspridda över golven. Räkningar från 1974 m.m. tillsammans med recept och – som jag tror- någon bok om hemvärnet. Efter en knapp timma drog jag mig tillbaka ut ur hus och snår, med en tanke om att återkomma till husets verkstad som fanns förra gången jag var här, men som jag denna gången inte kikade efter. Må väl!

 

Funderingar

14 november, 2016

Då får jag påminnelser om att det är dags att betala det årliga gaget till WordPress för att få behålla min bloggadress ”inger.palo@wordpress.com”. Kostar en slant varje år och nu är frågan…kan man ha roligare för den pengen? Gör en blogg någon människa glad? Gör en blogg någon nytta? Har några dagar till på mig att fundera över detta världsproblem, får se hur det slutar. Vad säger ni? Medan jag ändå är här och funderar kan jag ju lägga ut en bild eller två…eller så.

November är vanligtvis den gråaste och mörkaste månaden i mitt lilla huvud, helgen som gick ar ju verkligen ett undantag som bekräftade regeln, men idag har ordningen återställts till fullo. Har det varit kanske årets absolut mörkaste dag?

Då funderar jag på om ska lägga jag ut gråa och mörka bilder för att det understryker hurdant november verkligen är ELLER så lägger jag ut några mer färgglada bilder för att visa hur raka motsatsen kan vara eller hur november till och med kan vara undantagsvis.

Jag funderar också över något helt annat: av en slump har jag fått reda på att jag kanske till 50% härrör från en folkgrupp som kallas kväner, en folkgrupp jag aldrig ens hört talas om förrän igår. Det verkar råda olika meningar om folkgruppen finns eller inte, men de som påstår ATT den finns hävdar bestämt att Tornedalingarna som talar meänkieli ( erkänt som ett eget språk i Sverige för x antal år sedan) tillhör denna folkgrupp. Min far kom från Tornedalen och talade just meänkieli. Var han och hans släkt kväner? Under en lång tid av mitt liv har jag trott att han talade finska, men så var inte fallet. Eftersom min pappa inte lever kan jag inte fråga honom om vad han visste om det här med kväner, men det hade jag gärna velat göra om det varit möjligt. Vi talade  aldrig någonsin något annat än svenska hemma, med anledning av att barnen (dvs. jag och mina syskon) inte skulle ha någon brytning i det svenska språket och bli sedda på med ”onda ögat”. Vi fick sålunda aldrig lära oss meänkieli och jag förstår tanken om varför, men visst hade det varit roligt att kunna. Kanske man ska börja släktforska?

Nog med funderingar här för idag, tankeverkstaden fortsätter att snurra utanför Internätet. Runt runt och runt… Här kommer några bilder också, ni kan ju fundera på om de är grå eller inte. Glöm inte att ta hand om varandra innan det är för sent. Kram!

Inger

 

%d bloggare gillar detta: